AVP2
Jag var nyligen och såg på AVP2 (alien vs predetor 2), vilken dålig film det var måste jag säga. Knappt någon handling alls, och det var så uppenbart att de ska göra en 3:a.
Filmen börjar med att predetors åker ovanför jorden i sitt skepp, och en skadad predetor ligger på en bänk eller vad det nu är. Och plötsligt ploppar en alien upp ur magen på den och anfaller skeppet, så att de krashlandar på jorden. Precis innan den sista predetorn ombord blir dödad skickar han iväg ett nödanrop till en annan predetor.
Och då åker den predetorn iväg till jorden och börjar slakta aliens. Men aliens hoppas på en massa människor och förökar sig genom dom, lägger ägg och allt möjligt. Det är vad filmen i mesta del handlar om.
Mot slutet så är det en final fight mellan alien och predetor, och då båda precis fått in sina vassa vapen i varandra så att båda är påväg att dö kommer usa's goverment och droppar en atombomb mitt i staden så att alla i staden dör.
Att det blir en 3:a är för att i slutet av filmen, får man se när en högt uppsatt chef vandrar in på ett kontor, och visar upp en pistol som predetorn hade. Och de säger att tiden inte är redo för denna teknologi än, och så stänger de väskan igen och där slutar filmen. Eller är det bara jag som tror att det blir en 3:e film ?
Jag kommer nog inte gå på bio och se den filmen isof, eftersom 2:an va minst värt pengarna.
Det jag gillade med filmen var alla special effekter, det va det enda tror jag. Skulle nog gett filmen 2/5 eller 1/5 om jag hade varit en filmrecensent.
Filmen börjar med att predetors åker ovanför jorden i sitt skepp, och en skadad predetor ligger på en bänk eller vad det nu är. Och plötsligt ploppar en alien upp ur magen på den och anfaller skeppet, så att de krashlandar på jorden. Precis innan den sista predetorn ombord blir dödad skickar han iväg ett nödanrop till en annan predetor.
Och då åker den predetorn iväg till jorden och börjar slakta aliens. Men aliens hoppas på en massa människor och förökar sig genom dom, lägger ägg och allt möjligt. Det är vad filmen i mesta del handlar om.
Mot slutet så är det en final fight mellan alien och predetor, och då båda precis fått in sina vassa vapen i varandra så att båda är påväg att dö kommer usa's goverment och droppar en atombomb mitt i staden så att alla i staden dör.
Att det blir en 3:a är för att i slutet av filmen, får man se när en högt uppsatt chef vandrar in på ett kontor, och visar upp en pistol som predetorn hade. Och de säger att tiden inte är redo för denna teknologi än, och så stänger de väskan igen och där slutar filmen. Eller är det bara jag som tror att det blir en 3:e film ?
Jag kommer nog inte gå på bio och se den filmen isof, eftersom 2:an va minst värt pengarna.
Det jag gillade med filmen var alla special effekter, det va det enda tror jag. Skulle nog gett filmen 2/5 eller 1/5 om jag hade varit en filmrecensent.
Fältvecka i det helvetiska kalla delen utav Sverige.. marma
För folk som inte vet vad marma är, så är det en liten by ett par km från Gävle. Iaf dit åkte vi klockan nio på måndag morgon. Jag va sjukt taggad på att åka dit och skjuta lite, och förhoppningsvis ha baskerprovet. Men den taggade känslan jag hade då försvann när vi närmade oss Marma och fick hoppa av den varma bussen. Det är en betydligt stor temperaturs skillnad där jämfört med här i Stockholm.
Första dagen börjar lugnt, man har fortfarande humöret i topp. Allt flyter på. Vi marscherar ca 2km till ett fält där vi övar på EOBUSARE, en minnesramsa då man ska besätta eldställningar och gruppchefen ska beordra gruppen att bevaka ett visst område, och ifall en eventuell fiende skulle dyka upp skulle han bestämma när vi får öppna eld och dylikt. Iaf när man fick ett område till höger, ett gränsområde tex "gränsområde höger, lilla björken vid kullen, 100m, benämns björken." Sånna där medelande skulle man skicka genom gruppen, från mitten ända ut till flankerna. Va lite jobbigt när man inte kom ihåg och va tvungen att fråga personen innan att repetera ett flertal gånger.
Vi håller på med den övningen ända fram tills middagstid, då vi marscherar tillbaks för att äta mat. När vi har fått i oss den goda maten, diskat ur kåsan och besticken. Och ställt upp för kvällstjänst så får vi en liten föreläsning om lysraketer som vi skulle skuta under kvällen. Vi marscherar tillbaks till fältet och påbörjar lysrakets skjutning, det va helt okey om man säger så. Men det va ingen rekyl, den bara blåste iväg och lös upp marken i ca 15 sekunder. När vi va klara med det så marschera vi tillbaks och fick gå o vila, slappa, sova eller vad vi nu ville göra.
Vaknar upp nästa morgon, äter frukost. Idag skulle vi skjuta hela dan. Stridsskjutning, alltså man skjuter mot mål som ploppar upp från en kulle eller nått med skarp ammo. Kändes lite läskigt att springa runt med skarpa bulor. Men efter ett tag kändes det bättre, man tog det lugnt. Man höll ju i vapnet hård och höll koll på att vapnet var säkrat hela tiden. Vi höll på med det där ända fram till kvällen, då vi gick en tillbaks till barackerna vi fick sova i, i ett mördar tempo. Vi gick väl 3.5km på 35min ungefär, och man hade all sin packning med sig. Alltså ca 30kilo på ryggen och 3.9kg runt halsen (vapnet, ak5). Det är inte så värst roligt. Vi fick gå o lägga oss relativt tidigt, va skönt tänkte vi.
Nästa dag, eller ja ska jag säga morgon. Vi blir väckta kl två av att trumpet spelar en viss melodi som jag verkligen föraktar, haha. Den är så hemsk, får mig att tänka på allt det hemska vi genomfört. Iaf tillbaks till kl två, det var vår lötjnant som spelade melodin. När alla står uppställda ute i korridoren säger han "Nu börjar baskerprovet". Jag va fortfarande smått taggad vid det här laget. Men iaf vi skulle packa vår trosspackning och stridspackning, vi fick absolut inte ha med oss mobilen, tuggumin eller annan mat o dylikt, om vi hade det var vi tvugna att byta ut tex tuggummit mot en stridsvagnsmina, som väger 10kg. När vi packat klart och ställt upp ute, så får vi ordern att gå in i ett hus, där vi får klä av oss så vi står i bara underkläder och skyddsmasken. Och börjar visitera ALLT vi hade med oss, det tog sisådär 2.5-3 timmar. Det värsta var att två stycken i min grupp hade glömt kolla i fickor i vissa kläderplack, där det låg tuggumin och chokladdryck. Alltså fick vi två stycken stridsvagnsminor, kul ? hell no.
Iaf när alla blivit visiterade på all materiell skulle vi ställa upp utanför och påbörja den första marschsträckan. Vet ej hur längt det var, men det måste varit 2-3km iaf. Och det värsta var att vi va tvungna att ta med oss ALL materiell. Trosspackningen på ryggen, stridspackningen på magen, vapnet i höger hand och sovsäcken i vänster. Snacka om det var tungt att bära, och det var bara början. Måste väga minst 60kg, alltså nästna lika mycket som jag väger. Vägde 67-68kg när vi börja.
När vi väl kom fram, så insåg vi att det var dags för isvaksbadet. Men det fanns ingen isvak att hoppa ner i. Så vi skulle simma från en brygga till en annan, va väl ca 10-15meter mellan bryggorna. När man kom fram till målet, alltså andra bryggan, skulle man säga "löjtnant (sitt soldatnummer och efternamn) anhåller om att få stiga upp ur kung bores vatten", i början tänkte jag "detta är ju lugnt" men när man väl skulle prata så försvann rösten och den blev jätteskakig. Tog mig tre försök innan jag fick en rätt så lugn röst, så jag kunde springa upp och bli omhändertagen av folk från andra gruppen som fick hjälpa till o klä av mig alla blöta kläder och klä på mig rena kläder. Man va helt stelfrusen i händer och fötter, trodde helt seriöst att jag skulle dö, när man stod där uppe o blev påklädd. Vi va tvugna att springa oss varma, och det gjorde man ju ett bra tag, drack lite varmt vatten imellanåt.
När alla grupper var klara, skulle vi fortsätta marschera med trosspackningen också. Men inte lika långt denna gång, det va inte lätt för det. Tungt och förjävligt var det. Fick så sjukt ont i ryggen, trodde jag skulle gå av på mitten. Pressas ihop på nått sätt. Vi rättar till vår packning på en angiven plats, och utifrån den platsen börjar vi marschera till nästa stopp på kartan. Efter en bit tappar vi en kamrat som inte klarar av att bära, pga hans rygg är inte okey. Så han var tvungen att avbryta, lite synd eftersom han ville va me! Jaja, det sög lite smått. Men vi andra fortsatte gå, va en bra bit att gå, och då man hade två stycken minor, så hade vi 20kg extra packning. Vi fick byta av med varandra lite då o då.
Så småningom kom vi fram till rätt plats, där vår sergant stod o värmde sig mot en mysig brasa. Hon kommer fram till oss, och berättar vad för uppgift vi ska utföra. Och det är att plocka isär och ihop vapnet, vilket jag tycker är hur enkelt och kul som helst, så jag va glad. Tiderna vi fick var 20sek för att plocka isår och 40 för att plocka ihop och blindavfyra. Jag klara båda tiderna med marginal, alltså klarade jag uppgiften. Medans andra inte klara det, jag o två till blev godkända på uppgiften. Då vi var klara fick gruppchefen en ny plats vi skulle gå till, och vi började vandra igen. Minns knappt hur långt eller vart vi gick. Men det va en bit iaf, det minns jag. Vi fick för övrigt lämna de två minorna på den platsen, vilket var underbart. Nästa uppgift var att koka vatten på 15min, och den uppgiften klara alla av. Baskern fortsätter, vi gick o gick o gick, gjorde ett par uppgifter påvägen.
När kvällen började knalla in, och alla va trötta. Eftersom man vart uppe sen 2 och inte fått sova så mycket natten innan OCH har gått o gjort massa uppgifter. Men vi var iaf tvugna att springa med stridsutrustningen (stridsvästen, skyddsvästen och ak5). Stridspackningen fick en skjuts till målet, som låg 2km bort. Jag orkade inte springa hela biten, sprang max 1km, sen gick jag relativt fort. Då alla var i mål kom nästa uppgift, eller lite träning. 15 armhävningar, 30 rygglyft och 25 situps. Va lite småjobbigt med stridsutrustningen på. Därefter tog vi på oss vår packning och begav oss ca 100-200m där vi fick nya order.Som var "bygg ett vindskydd där ni ska sova under natten" tog ca tre timmar för oss att få upp allt. Under den tiden så plockade vi en massa granris, långa pinnar, bandupp dom mot ett träd och åt rå fisk, som vi fick. Vi delade inom stidsparen, en liten fisk på två pers. Det var inte mycket. Men det va alltid nått, eftersom man var hungrig, hade inte ätit nått sen dagen innan vid 17 snåret.
Iaf när vi hade fått vårt vindskydd godkänt och fick tända vår eld, kröp vi ner och skulle sova. Då hör vi någon komma med bil, någon kommer knallandes mot oss. Vem är det inte om kaptenen, han kommer och frågar om vi har det skönt, vi svarar ja såklart. Då säger han "om fem minuter ska ni vara marschklara och ha rivit ner vindskyddet, allt ska va borta, ska inte synas att ni varit här". Panik råder i gruppen, de flesta har tappat tålamodet o bara skriker på en för att man är lite seg. Men jag kan ändå förstå, om man kommer försent till nästa plats får man bära på en stridsvagnsmina. Men vi klara det iaf, när vi hade rivit allt och plockat undan det, ställde vi upp på vägen och började vandra igen. Och vi fortsätte marschen en ganska bra bit, 3km kanske. När vi kom fram skulle vi skjuta lösskjutning, alltså träskott, som splittrades i lösskjutningsannordningen man fäst längst fram på pipan. Apterade även hörselkoporna, så man inte blir döv av skjutandet. Allt går som smort och man håller värmen genom att gå o röra på sig, men när övningen börjar lägger vi oss på marken vilket va jäkligt dumt, eller det skulle man göra. Men vi borde förbättrat eldställningarna mycket bättre tidigare, genom att dra ut sitt liggunderlag. Men iaf, jag skulle sikta åt vänster eftersom jag var längst ut på vänsterflanken. Eftersom jag va så enormt trött och frusen somna jag till ett flertal gånger, inget hände. Fänriken som skulle komma med en bil längre bort hade åkt vilse. Men iaf när jag satt där och kvickna till, tyckte jag mig se andra grupp ligga i skjutställning på marken, så jag tänkte "gud va skönt, nu slipper jag sikta åt det hållet, eftersom jag vet inte vad jag ska göra där ändå." Så jag vände mig åt samma håll som mina vänner. Och när bilen tillslutt kom då vi väntat 30min ungefär, började vi skjuta. 25 skott skjöt jag därefter skulle vi dra oss tillbaks. Vi hade en skadat, inte på riktigt men på låtsas, som vi va tvugna att lägga förband på och sedan bära honom ca 30m med brandmannagreppet, alltså över axlarna.
När den uppgiften var klar, fick vi nästa. Nu skulle vi gå 3.5km med en bår, som det låg 75kg vatten på. Och vädret ville inte vara på våran sida inte. Det blev ju snöoväder, regn o blåst som bara den. KUL! Vi går där 11 pers i kylan skriker åt varandra att byta av med båren när kl är halv 2 på natten. Men vi klarade det tillslut, vi var den snabbaste gruppen också. Vid slutet av den uppgiften stod löjtnanten o vänta på oss, han kommer fram till oss och säger "en i gruppen ska få äta en hamburgare hos oss vid elden, och ni i gruppen får utse vem som ska få den." Det var ett svårt val faktiskt, jag va helt dåsig och hallucinerade, så egentligen borde jag fått äta den, men jag ville inte vara ego o bara tänka på mig själv så jag röstade på vår gruppchef som fick äta den. Så han kunde hålla sig pigg och peppa oss.
Då vi fortsatte så somna man samtidigt som man gick, så ibland började man drömma ett tag, och sedan vaknade man upp av att man halkat till lite grann eller dylikt. Men fortfarande så var man i ledet, vingla fram hade man också börjat göra. Nu började man bli trött på riktigt, och jag var så otroligt frusen, jag tycktes se skyttar som var maskerade ute i terängen hela tiden, och alla skyttarna som egentligen inte fanns siktade mot oss. Man visste inte om de var fiender eller inte, så man vart lite orolig. Det var alltså bara hallucinationer, jag såg även i pixlar ett par gånger, vilket var lite läskigt.
Nu började jag nästan ge upp, jag va hur blöt som helst, mina hanskar som var varmast hade blivit fuktiga innuti. Så det var dags att byta handskar. Jag försökte avbryta men fick inte, inte av mina kamrater. De ville att jag skulle fortsätta. Men jag var så nere så det inte var sant, var så nära på att ge upp hela tiden. Livet pissade verkligen på en, (ett talesätt som en sergant har). Vi kastade lite handgranat och då vi var klara fortsatte vi, och då skulle vi mäta avstånd till olika pelare. Vet ej vad svaret var, men jag fick det till 184. Kan ha varit rätt, haha, vem vet.
Iaf jag var fortfarande less på allt och ville avbryta, men då tittade solen fram och jag fick ny energi. Tejpade mina fötter eftersom jag hade fått blåsor under trampdynorna, som jag fick under mördarmarschen dan innan baskern. Så jag hade även lite problem med att gå vissa stunder. Men iaf jag kämpade på så mycket jag bara orkade, marschen fortsatte, kommer fram till nästa övning. En språngmarsch på 3-4km, vi skulle springa tillbaks till barackerna. Det var nog det mest jobbigaste man någonsin gjort tyckte jag, alla skrek o peppade varandra. Ända tills vi kom i mål. DÅ fick vi äta lite mat, men man fick inte ner så mycket, pga av att magsäcken hade ställt in sig på att klara sig utan mat eller hur jag ska beskriva det. Man fick i sig halva maten. Nu var baskern äntligen slut trodde vi, man va så slut i varenda muskel. Vi fick sluta rätt tidigt den kvällen också, runt 18.30. Man tog ut allt blött ur trossen och stridspackningen, och hängde upp på tork.
Jag gick o la mig 19.30 och somna på mindre än två sek. Den hemska trumpet melodin hörs igen, kl är 2 på natten, och man tror att man drömmer. Men när man vaknat till inser man att det är på riktigt, det är så helvetiskt. Baskern fortsätter säger dom. Jag blir jätte deppig och intalar mig själv att detta kommer aldrig funka, det är omöjligt. Jag hade så ont överallt kunde knappt gå. Packade ner allt i trossen, stridspackningen o dylikt på en timma ungefär. Sen ställde vi upp utanför baracken för att låta befälen visitera att det såg bra ut inne i barackerna. Och det gjorde det. Vi marschera upp en bit för att hämta våra vapen. Därefter marschera tillbaks till uppställningsplatsen. Ilasta bussarna för att åka iväg nånstans, ingen hade någon aning vart eller nånting. Jag var jätte nervös för att vi skulle gå ännu mer, mina fötter värke som bara den.
När vi sitter i bussen får vi ett prov, ett basker teori prov, som vi skulle fylla i. Alla frågor skulle vara besvarade. Och det var inte lätta frågor, vissa var jätte komplicerade. Tror vi åkte ca en timme, tills vi kom fram till upplands väsby, där bussarna parkerade och släppte av oss. Vi rättade in vår packning, och därefter vandrade upp till en hög kulle. Var ca 3km dit, och det var verkligen en mördarbacke. När vi väl kom upp på backen rättade vi in oss, två led linje, och satt på oss förstärkningskläder för att behålla värmen. Tror vi satt där ca 2-3 timmar innan vi fick reda på vad vi skulle göra. Uppgiften vi fick nu var att repilera oss ner 20m nedför ett berg, jag tyckte det va sjukt kul, men när man hoppa ner för branten första gången kändes det lite småläskigt. Men det gick bra, därefter fick vi order om att återgå till packningen, göra packning på och bege oss tillbaks till K1. 5mil ungefär, och vi hade tre timmar på oss. Det skummaste var att ingen såg igenom bluffen, man hinner aldrig 5mil på tre timmar, om man inte springer jäääkligt fort. Och vi hade ju 35kg saker att bära, så det hade ALDRIG fungerat. Vi sprang ner för kullen där serganten säger åt oss att vi ska stanna, och säger att baskern änltigen är avklarad. Jag fattar ingenting, och tänkte "vadå, ska vi inte gå nu ? va händer ? driver folk me oss eller ?" Det var rätt så hemskt, man vet aldrig om befälen luras eller är seriösa. Men i detta fall så var basker provet slut, och det var så sjukt skönt. Slippa marschera och skada sig ännu mer. Vi var iaf tvugna att marschera bort ca 50-100m för att gömma oss så inga andra grupper skulle se oss och se igenom bluffen som serganten och kapten gav order om.
Eftersom vi var första grupp fick vi sitta o vänta i ca två timmar. Va lite smådrygt,då man var hungrig och kall.
Men vi fick ställa oss upp o slåss lite för att hålla oss varma. Sen kom befälen och delade ut våra baskrar.
När alla grupper var klara skulle vi upp för den djävulska backen IGEN för att ha baskercermoni med Majoren. Han höll ett litet tal, så man höll på att bli rörd i ögat, men eftersom man knappt hade nån vätska i kroppen kom det inget, hha. Iaf sä säger han tillslut "fältmössa av, basker på!", vilken känsla det var. Att äntligen få sin basker.
Därefter tog befälen oss i hand och sa bra jobbat till alla. Kaptenen var nöjd med oss, vi hade tagit i mer än vad vi själva trodde vi skulle orka, alltså ca 75%. 50% är det vi tror är allt vi klarar av när man håller på att dö, då finns det lika mycket kraft kvar. Vilket känns skumt, men det är nästan sant. Gäller bara att tänka possitivt och inte vara nedlåten.
När cermonin är över vandrar vi tillbaks till bussarna, packar in och åker hemmåt, till K1. Där vi får lite mat, som vi får smälla i oss på 25min, men det gick knappt att få i sig nån mat. Eftersom man inte ätit nått på ett bra tag.
Vi hade varit ute aktivit i 60 timmar tror jag befälen sa, och vi hade gått ca 5-6mil. Helt utan mat också, endast vatten som vi hade tillgång till, och den lilla fisken man var tvungen att dela på. Men den gav nog lite energi.
Nu har man basker iaf, vilket känns underbart. Nu har man gjort det värsta i lumpen, eller första högvakten kommer nog sätta press på en också, men inte på samma sätt skulle jag tro. Men vi får se hur det blir med den saken, massa folk som tittar på en då man ska hålla hästen lugn och rida i takt och hålla rättning osv. Kommer nog bli svårt. Men om man klarat baskern ska man banne mig klara av högvakten!
Jaja, detta jag skrivit nu har tagit en timme att skriva nästan, vilket är helt sjukt. Jag borde sova o vila mig. Är så sjukt trött så det inte finns ord för det. Gonatt, hoppas nån orkar läsa vad jag skrivit :)
Första dagen börjar lugnt, man har fortfarande humöret i topp. Allt flyter på. Vi marscherar ca 2km till ett fält där vi övar på EOBUSARE, en minnesramsa då man ska besätta eldställningar och gruppchefen ska beordra gruppen att bevaka ett visst område, och ifall en eventuell fiende skulle dyka upp skulle han bestämma när vi får öppna eld och dylikt. Iaf när man fick ett område till höger, ett gränsområde tex "gränsområde höger, lilla björken vid kullen, 100m, benämns björken." Sånna där medelande skulle man skicka genom gruppen, från mitten ända ut till flankerna. Va lite jobbigt när man inte kom ihåg och va tvungen att fråga personen innan att repetera ett flertal gånger.
Vi håller på med den övningen ända fram tills middagstid, då vi marscherar tillbaks för att äta mat. När vi har fått i oss den goda maten, diskat ur kåsan och besticken. Och ställt upp för kvällstjänst så får vi en liten föreläsning om lysraketer som vi skulle skuta under kvällen. Vi marscherar tillbaks till fältet och påbörjar lysrakets skjutning, det va helt okey om man säger så. Men det va ingen rekyl, den bara blåste iväg och lös upp marken i ca 15 sekunder. När vi va klara med det så marschera vi tillbaks och fick gå o vila, slappa, sova eller vad vi nu ville göra.
Vaknar upp nästa morgon, äter frukost. Idag skulle vi skjuta hela dan. Stridsskjutning, alltså man skjuter mot mål som ploppar upp från en kulle eller nått med skarp ammo. Kändes lite läskigt att springa runt med skarpa bulor. Men efter ett tag kändes det bättre, man tog det lugnt. Man höll ju i vapnet hård och höll koll på att vapnet var säkrat hela tiden. Vi höll på med det där ända fram till kvällen, då vi gick en tillbaks till barackerna vi fick sova i, i ett mördar tempo. Vi gick väl 3.5km på 35min ungefär, och man hade all sin packning med sig. Alltså ca 30kilo på ryggen och 3.9kg runt halsen (vapnet, ak5). Det är inte så värst roligt. Vi fick gå o lägga oss relativt tidigt, va skönt tänkte vi.
Nästa dag, eller ja ska jag säga morgon. Vi blir väckta kl två av att trumpet spelar en viss melodi som jag verkligen föraktar, haha. Den är så hemsk, får mig att tänka på allt det hemska vi genomfört. Iaf tillbaks till kl två, det var vår lötjnant som spelade melodin. När alla står uppställda ute i korridoren säger han "Nu börjar baskerprovet". Jag va fortfarande smått taggad vid det här laget. Men iaf vi skulle packa vår trosspackning och stridspackning, vi fick absolut inte ha med oss mobilen, tuggumin eller annan mat o dylikt, om vi hade det var vi tvugna att byta ut tex tuggummit mot en stridsvagnsmina, som väger 10kg. När vi packat klart och ställt upp ute, så får vi ordern att gå in i ett hus, där vi får klä av oss så vi står i bara underkläder och skyddsmasken. Och börjar visitera ALLT vi hade med oss, det tog sisådär 2.5-3 timmar. Det värsta var att två stycken i min grupp hade glömt kolla i fickor i vissa kläderplack, där det låg tuggumin och chokladdryck. Alltså fick vi två stycken stridsvagnsminor, kul ? hell no.
Iaf när alla blivit visiterade på all materiell skulle vi ställa upp utanför och påbörja den första marschsträckan. Vet ej hur längt det var, men det måste varit 2-3km iaf. Och det värsta var att vi va tvungna att ta med oss ALL materiell. Trosspackningen på ryggen, stridspackningen på magen, vapnet i höger hand och sovsäcken i vänster. Snacka om det var tungt att bära, och det var bara början. Måste väga minst 60kg, alltså nästna lika mycket som jag väger. Vägde 67-68kg när vi börja.
När vi väl kom fram, så insåg vi att det var dags för isvaksbadet. Men det fanns ingen isvak att hoppa ner i. Så vi skulle simma från en brygga till en annan, va väl ca 10-15meter mellan bryggorna. När man kom fram till målet, alltså andra bryggan, skulle man säga "löjtnant (sitt soldatnummer och efternamn) anhåller om att få stiga upp ur kung bores vatten", i början tänkte jag "detta är ju lugnt" men när man väl skulle prata så försvann rösten och den blev jätteskakig. Tog mig tre försök innan jag fick en rätt så lugn röst, så jag kunde springa upp och bli omhändertagen av folk från andra gruppen som fick hjälpa till o klä av mig alla blöta kläder och klä på mig rena kläder. Man va helt stelfrusen i händer och fötter, trodde helt seriöst att jag skulle dö, när man stod där uppe o blev påklädd. Vi va tvugna att springa oss varma, och det gjorde man ju ett bra tag, drack lite varmt vatten imellanåt.
När alla grupper var klara, skulle vi fortsätta marschera med trosspackningen också. Men inte lika långt denna gång, det va inte lätt för det. Tungt och förjävligt var det. Fick så sjukt ont i ryggen, trodde jag skulle gå av på mitten. Pressas ihop på nått sätt. Vi rättar till vår packning på en angiven plats, och utifrån den platsen börjar vi marschera till nästa stopp på kartan. Efter en bit tappar vi en kamrat som inte klarar av att bära, pga hans rygg är inte okey. Så han var tvungen att avbryta, lite synd eftersom han ville va me! Jaja, det sög lite smått. Men vi andra fortsatte gå, va en bra bit att gå, och då man hade två stycken minor, så hade vi 20kg extra packning. Vi fick byta av med varandra lite då o då.
Så småningom kom vi fram till rätt plats, där vår sergant stod o värmde sig mot en mysig brasa. Hon kommer fram till oss, och berättar vad för uppgift vi ska utföra. Och det är att plocka isär och ihop vapnet, vilket jag tycker är hur enkelt och kul som helst, så jag va glad. Tiderna vi fick var 20sek för att plocka isår och 40 för att plocka ihop och blindavfyra. Jag klara båda tiderna med marginal, alltså klarade jag uppgiften. Medans andra inte klara det, jag o två till blev godkända på uppgiften. Då vi var klara fick gruppchefen en ny plats vi skulle gå till, och vi började vandra igen. Minns knappt hur långt eller vart vi gick. Men det va en bit iaf, det minns jag. Vi fick för övrigt lämna de två minorna på den platsen, vilket var underbart. Nästa uppgift var att koka vatten på 15min, och den uppgiften klara alla av. Baskern fortsätter, vi gick o gick o gick, gjorde ett par uppgifter påvägen.
När kvällen började knalla in, och alla va trötta. Eftersom man vart uppe sen 2 och inte fått sova så mycket natten innan OCH har gått o gjort massa uppgifter. Men vi var iaf tvugna att springa med stridsutrustningen (stridsvästen, skyddsvästen och ak5). Stridspackningen fick en skjuts till målet, som låg 2km bort. Jag orkade inte springa hela biten, sprang max 1km, sen gick jag relativt fort. Då alla var i mål kom nästa uppgift, eller lite träning. 15 armhävningar, 30 rygglyft och 25 situps. Va lite småjobbigt med stridsutrustningen på. Därefter tog vi på oss vår packning och begav oss ca 100-200m där vi fick nya order.Som var "bygg ett vindskydd där ni ska sova under natten" tog ca tre timmar för oss att få upp allt. Under den tiden så plockade vi en massa granris, långa pinnar, bandupp dom mot ett träd och åt rå fisk, som vi fick. Vi delade inom stidsparen, en liten fisk på två pers. Det var inte mycket. Men det va alltid nått, eftersom man var hungrig, hade inte ätit nått sen dagen innan vid 17 snåret.
Iaf när vi hade fått vårt vindskydd godkänt och fick tända vår eld, kröp vi ner och skulle sova. Då hör vi någon komma med bil, någon kommer knallandes mot oss. Vem är det inte om kaptenen, han kommer och frågar om vi har det skönt, vi svarar ja såklart. Då säger han "om fem minuter ska ni vara marschklara och ha rivit ner vindskyddet, allt ska va borta, ska inte synas att ni varit här". Panik råder i gruppen, de flesta har tappat tålamodet o bara skriker på en för att man är lite seg. Men jag kan ändå förstå, om man kommer försent till nästa plats får man bära på en stridsvagnsmina. Men vi klara det iaf, när vi hade rivit allt och plockat undan det, ställde vi upp på vägen och började vandra igen. Och vi fortsätte marschen en ganska bra bit, 3km kanske. När vi kom fram skulle vi skjuta lösskjutning, alltså träskott, som splittrades i lösskjutningsannordningen man fäst längst fram på pipan. Apterade även hörselkoporna, så man inte blir döv av skjutandet. Allt går som smort och man håller värmen genom att gå o röra på sig, men när övningen börjar lägger vi oss på marken vilket va jäkligt dumt, eller det skulle man göra. Men vi borde förbättrat eldställningarna mycket bättre tidigare, genom att dra ut sitt liggunderlag. Men iaf, jag skulle sikta åt vänster eftersom jag var längst ut på vänsterflanken. Eftersom jag va så enormt trött och frusen somna jag till ett flertal gånger, inget hände. Fänriken som skulle komma med en bil längre bort hade åkt vilse. Men iaf när jag satt där och kvickna till, tyckte jag mig se andra grupp ligga i skjutställning på marken, så jag tänkte "gud va skönt, nu slipper jag sikta åt det hållet, eftersom jag vet inte vad jag ska göra där ändå." Så jag vände mig åt samma håll som mina vänner. Och när bilen tillslutt kom då vi väntat 30min ungefär, började vi skjuta. 25 skott skjöt jag därefter skulle vi dra oss tillbaks. Vi hade en skadat, inte på riktigt men på låtsas, som vi va tvugna att lägga förband på och sedan bära honom ca 30m med brandmannagreppet, alltså över axlarna.
När den uppgiften var klar, fick vi nästa. Nu skulle vi gå 3.5km med en bår, som det låg 75kg vatten på. Och vädret ville inte vara på våran sida inte. Det blev ju snöoväder, regn o blåst som bara den. KUL! Vi går där 11 pers i kylan skriker åt varandra att byta av med båren när kl är halv 2 på natten. Men vi klarade det tillslut, vi var den snabbaste gruppen också. Vid slutet av den uppgiften stod löjtnanten o vänta på oss, han kommer fram till oss och säger "en i gruppen ska få äta en hamburgare hos oss vid elden, och ni i gruppen får utse vem som ska få den." Det var ett svårt val faktiskt, jag va helt dåsig och hallucinerade, så egentligen borde jag fått äta den, men jag ville inte vara ego o bara tänka på mig själv så jag röstade på vår gruppchef som fick äta den. Så han kunde hålla sig pigg och peppa oss.
Då vi fortsatte så somna man samtidigt som man gick, så ibland började man drömma ett tag, och sedan vaknade man upp av att man halkat till lite grann eller dylikt. Men fortfarande så var man i ledet, vingla fram hade man också börjat göra. Nu började man bli trött på riktigt, och jag var så otroligt frusen, jag tycktes se skyttar som var maskerade ute i terängen hela tiden, och alla skyttarna som egentligen inte fanns siktade mot oss. Man visste inte om de var fiender eller inte, så man vart lite orolig. Det var alltså bara hallucinationer, jag såg även i pixlar ett par gånger, vilket var lite läskigt.
Nu började jag nästan ge upp, jag va hur blöt som helst, mina hanskar som var varmast hade blivit fuktiga innuti. Så det var dags att byta handskar. Jag försökte avbryta men fick inte, inte av mina kamrater. De ville att jag skulle fortsätta. Men jag var så nere så det inte var sant, var så nära på att ge upp hela tiden. Livet pissade verkligen på en, (ett talesätt som en sergant har). Vi kastade lite handgranat och då vi var klara fortsatte vi, och då skulle vi mäta avstånd till olika pelare. Vet ej vad svaret var, men jag fick det till 184. Kan ha varit rätt, haha, vem vet.
Iaf jag var fortfarande less på allt och ville avbryta, men då tittade solen fram och jag fick ny energi. Tejpade mina fötter eftersom jag hade fått blåsor under trampdynorna, som jag fick under mördarmarschen dan innan baskern. Så jag hade även lite problem med att gå vissa stunder. Men iaf jag kämpade på så mycket jag bara orkade, marschen fortsatte, kommer fram till nästa övning. En språngmarsch på 3-4km, vi skulle springa tillbaks till barackerna. Det var nog det mest jobbigaste man någonsin gjort tyckte jag, alla skrek o peppade varandra. Ända tills vi kom i mål. DÅ fick vi äta lite mat, men man fick inte ner så mycket, pga av att magsäcken hade ställt in sig på att klara sig utan mat eller hur jag ska beskriva det. Man fick i sig halva maten. Nu var baskern äntligen slut trodde vi, man va så slut i varenda muskel. Vi fick sluta rätt tidigt den kvällen också, runt 18.30. Man tog ut allt blött ur trossen och stridspackningen, och hängde upp på tork.
Jag gick o la mig 19.30 och somna på mindre än två sek. Den hemska trumpet melodin hörs igen, kl är 2 på natten, och man tror att man drömmer. Men när man vaknat till inser man att det är på riktigt, det är så helvetiskt. Baskern fortsätter säger dom. Jag blir jätte deppig och intalar mig själv att detta kommer aldrig funka, det är omöjligt. Jag hade så ont överallt kunde knappt gå. Packade ner allt i trossen, stridspackningen o dylikt på en timma ungefär. Sen ställde vi upp utanför baracken för att låta befälen visitera att det såg bra ut inne i barackerna. Och det gjorde det. Vi marschera upp en bit för att hämta våra vapen. Därefter marschera tillbaks till uppställningsplatsen. Ilasta bussarna för att åka iväg nånstans, ingen hade någon aning vart eller nånting. Jag var jätte nervös för att vi skulle gå ännu mer, mina fötter värke som bara den.
När vi sitter i bussen får vi ett prov, ett basker teori prov, som vi skulle fylla i. Alla frågor skulle vara besvarade. Och det var inte lätta frågor, vissa var jätte komplicerade. Tror vi åkte ca en timme, tills vi kom fram till upplands väsby, där bussarna parkerade och släppte av oss. Vi rättade in vår packning, och därefter vandrade upp till en hög kulle. Var ca 3km dit, och det var verkligen en mördarbacke. När vi väl kom upp på backen rättade vi in oss, två led linje, och satt på oss förstärkningskläder för att behålla värmen. Tror vi satt där ca 2-3 timmar innan vi fick reda på vad vi skulle göra. Uppgiften vi fick nu var att repilera oss ner 20m nedför ett berg, jag tyckte det va sjukt kul, men när man hoppa ner för branten första gången kändes det lite småläskigt. Men det gick bra, därefter fick vi order om att återgå till packningen, göra packning på och bege oss tillbaks till K1. 5mil ungefär, och vi hade tre timmar på oss. Det skummaste var att ingen såg igenom bluffen, man hinner aldrig 5mil på tre timmar, om man inte springer jäääkligt fort. Och vi hade ju 35kg saker att bära, så det hade ALDRIG fungerat. Vi sprang ner för kullen där serganten säger åt oss att vi ska stanna, och säger att baskern änltigen är avklarad. Jag fattar ingenting, och tänkte "vadå, ska vi inte gå nu ? va händer ? driver folk me oss eller ?" Det var rätt så hemskt, man vet aldrig om befälen luras eller är seriösa. Men i detta fall så var basker provet slut, och det var så sjukt skönt. Slippa marschera och skada sig ännu mer. Vi var iaf tvugna att marschera bort ca 50-100m för att gömma oss så inga andra grupper skulle se oss och se igenom bluffen som serganten och kapten gav order om.
Eftersom vi var första grupp fick vi sitta o vänta i ca två timmar. Va lite smådrygt,då man var hungrig och kall.
Men vi fick ställa oss upp o slåss lite för att hålla oss varma. Sen kom befälen och delade ut våra baskrar.
När alla grupper var klara skulle vi upp för den djävulska backen IGEN för att ha baskercermoni med Majoren. Han höll ett litet tal, så man höll på att bli rörd i ögat, men eftersom man knappt hade nån vätska i kroppen kom det inget, hha. Iaf sä säger han tillslut "fältmössa av, basker på!", vilken känsla det var. Att äntligen få sin basker.
Därefter tog befälen oss i hand och sa bra jobbat till alla. Kaptenen var nöjd med oss, vi hade tagit i mer än vad vi själva trodde vi skulle orka, alltså ca 75%. 50% är det vi tror är allt vi klarar av när man håller på att dö, då finns det lika mycket kraft kvar. Vilket känns skumt, men det är nästan sant. Gäller bara att tänka possitivt och inte vara nedlåten.
När cermonin är över vandrar vi tillbaks till bussarna, packar in och åker hemmåt, till K1. Där vi får lite mat, som vi får smälla i oss på 25min, men det gick knappt att få i sig nån mat. Eftersom man inte ätit nått på ett bra tag.
Vi hade varit ute aktivit i 60 timmar tror jag befälen sa, och vi hade gått ca 5-6mil. Helt utan mat också, endast vatten som vi hade tillgång till, och den lilla fisken man var tvungen att dela på. Men den gav nog lite energi.
Nu har man basker iaf, vilket känns underbart. Nu har man gjort det värsta i lumpen, eller första högvakten kommer nog sätta press på en också, men inte på samma sätt skulle jag tro. Men vi får se hur det blir med den saken, massa folk som tittar på en då man ska hålla hästen lugn och rida i takt och hålla rättning osv. Kommer nog bli svårt. Men om man klarat baskern ska man banne mig klara av högvakten!
Jaja, detta jag skrivit nu har tagit en timme att skriva nästan, vilket är helt sjukt. Jag borde sova o vila mig. Är så sjukt trött så det inte finns ord för det. Gonatt, hoppas nån orkar läsa vad jag skrivit :)
tredje gången gillt.
Tredje gången jag skapar en blog, haha. Så irriterande att man egentligen tar bort sin blogg. Är ju alltid lite kul att läsa vad man skrivit och vad som hänt i ens liv ett par månader senare. Men jag kan förstå ibland varför jag valde att ta bort bloggen helt o hållet. Vissa inlägg var kanske inte helt rätt att ha kvar, när man visat för mycket känslor som man egentligen inte hade. Som bara va där för att man tyckte synd om sig själv och fick för sig nått.
Men denna gång ska jag försöka skriva normalt, och inte skriva för mycket om massa dumma saker. Eftersom jag är kär och flickan jag är kär i är kär i mig, är det lugnt. Jag kan skriva om dem känslorna, innan så har jag skrivit om känslor för folk, som jag egentligen inte hade. Alltså det va bara en kort stund de fanns inom mig, de försvann relativt snabbt efter att jag fick reda på hur läget var. Och jag känner inte något nu för den personen, enda känslorna jag har för henne är vänskaps känslor. Alla mina känslor och dylikt är till min älskade flickvän, Cassie. Henne älskar jag av hela mitt hjärta. Aldrig vill jag lämna henne, eller såra henne. Hon är mitt allt, hon är anledningen till att jag lever och andas. Hon är lika viktig för mig som luften jag andas.
Det jobbiga i mitt liv för tillfället är att vi inte hinner träffas så ofta, jag ligger i lumpen och hon jobbar. Så när jag är hemma på permission så jobbar hon, vilket inte är så kul. Alltså man hinner ju träffas ett par timmar på kvällen, men sen måste man åka hem för att hon ska upp ganska tidigt dagen därpå. Men jag försöker så gott jag kan att åka o träffa henne när jag har kvällspermis och inte måste vårda materiell eller dylikt. Om det inte finns tid att träffas så ska jag försöka ringa oftare, problemet är att jag är så dålig på att prata i telefon. Vet liksom inte vad jag ska säga, mycket lättare att antingen skriva över internet eller prata i verkligheten.
Kan skriva om något annat nu kanske, lite lumpen saker. Vi fick stuka våran basker i torsdags kväll, som va hur hett som helst. Man blev verkligen sugen att få bära den ute på gatan, så jag längtar till baskermarschen som förhoppningsvis kommer att bli av nästa vecka (v.4) när vi åker upp till marma i gävle. Vi ska vara där uppe ända till fredag, och då ska vi hem. Iaf vad det står på schemat, men baskermarschen kommer lite random, så påvägen hem kan de släppa av oss mitt ute i skogen och säga att tex "ryssen har invaderat sverige och vi måste ut i fält för att försvara oss." eller något sådant. Så vi är ute tre dagar extra. Jag tror nästan det blir något sånt, eftersom vi har övningsuppehåll måndag till fredag veckan därpå. Fast jag hopppas mer på att det blir direkt på måndag, att vi får ha vår baskermarsch, så vi har den avklarad och får bära basker.
Och baskermarschen bör ju vara nu, eftersom vecka 6 börjar vår befattningsutbildning (signalist-, ksp skytt-, gruppbefäl-, fordonsförare- och bevakningsmanutbildning). Man får välja en av dem, eller rättare sagt gruppen väljer vem som blir vad. Jag tänker fixa så att jag blir signalist, jag tror den utbildningen kommer ge mest. Jag har också hört att man får bära sjukt mycket iomed att man är signalist, men det bryr jag mig inte om. Man får lära sig en massa, plus att jag inte vill bli ksp skytt, orkar inte skjuta mer än vad man behöver så kul är det faktiskt inte. Gruppchef vill jag absolut inte bli heller, inte min grejj riktigt. Bestämma får nån annan göra, iofs så får signalister bestämma en del eftersom om man ska flytta gruppen från en plats till en annan måste man bestämma vilken väg man ska gå osv. Men det gör man tillsammans med gruppchefen om jag förstått det rätt. Man bestämmer hur man ska gå, berättar det för gruppchefen och därefter leder han gruppen dit. Fordonsförare kan jag inte bli p.g.a inget körkort. Och bevakningsman vill jag inte bli, de man får lära sig tycker jag inte låter kul bara jobbigt. Man får vidare utbildning i skyddsvaktutbildningen, fördjupning i jurudik. Och problemet är att jag knappt förstår det vi har i juridiken för tillfället, massa regler/lagar och hur man ska göra o vad man får o inte får göra, massa sånt där. Det är inge vidare, så signalist hoppas jag på. Oavsett om det kommer bli tungt eller inte så vill jag bli det.
Nog om det där, vecka 8 eller 9 om jag minns rätt ska vi gå vår första högvakt på slottet. Och köra parad, med vapen. Jag längtar verkligen, det är sjukt hett när vi tränar med vapen. Man lägger upp vapnet på axeln i takt. Alla gör exakt likadant samtidigt. Så alla som läser detta borde gå o kolla på mig o min pluton när vi går vår första parad! Kommer nog bli ganska kul.
Vad kan man annars skriva, hmm, ridningen går bra. Vi får sitta upp på hästen precis utanför stallet och skritta in till ridhuset, det är kul. Va så sjukt läskigt första gången vi fick göra det, men nu har vi gjort det två gånger så man har vant sig lite. Det enda jag måste tänka på är att skänkla mycket mer än vad jag gör, för att hålla kvar hästen i trav så han inte stannar mitt i och bromsar upp för alla andra. Men jag fick ganska bra tips från en löjtnant som ledde övningen.
Nej nu kanske jag inte ska skriva så mycket mer, blir för mycket att läsa om nån ens kommer läsa! Får la se om man får sig en liten kommentar eller inte, vore kul om nån helt random bara skrev en kommentar. Men hur stor är den chansen ?
Iaf så har jag legat inne i lumpen tre månader, alltså bara åtta månader kvar. Det kan bli sju pga att försvaret måste skära in på en del. Men vi får se, jag vet inte vad jag hoppas på. Det finns både fördelar och nackdelar. Om jag får mucka en månad tidigare kan jag börja jobba och fixa en lägenhet tillsammans med min kära flickvän. Men å andra sidan så missar jag en månads utbildning, vilket kanske hade varit givande. Men vi får se hur det blir, är inte säkert att det blir så, men det finns en chans.
Nej nu är det verkligen dags att sova, så man får ett par timmars sömn iaf. Ska bli skönt! Gonatt
Men denna gång ska jag försöka skriva normalt, och inte skriva för mycket om massa dumma saker. Eftersom jag är kär och flickan jag är kär i är kär i mig, är det lugnt. Jag kan skriva om dem känslorna, innan så har jag skrivit om känslor för folk, som jag egentligen inte hade. Alltså det va bara en kort stund de fanns inom mig, de försvann relativt snabbt efter att jag fick reda på hur läget var. Och jag känner inte något nu för den personen, enda känslorna jag har för henne är vänskaps känslor. Alla mina känslor och dylikt är till min älskade flickvän, Cassie. Henne älskar jag av hela mitt hjärta. Aldrig vill jag lämna henne, eller såra henne. Hon är mitt allt, hon är anledningen till att jag lever och andas. Hon är lika viktig för mig som luften jag andas.
Det jobbiga i mitt liv för tillfället är att vi inte hinner träffas så ofta, jag ligger i lumpen och hon jobbar. Så när jag är hemma på permission så jobbar hon, vilket inte är så kul. Alltså man hinner ju träffas ett par timmar på kvällen, men sen måste man åka hem för att hon ska upp ganska tidigt dagen därpå. Men jag försöker så gott jag kan att åka o träffa henne när jag har kvällspermis och inte måste vårda materiell eller dylikt. Om det inte finns tid att träffas så ska jag försöka ringa oftare, problemet är att jag är så dålig på att prata i telefon. Vet liksom inte vad jag ska säga, mycket lättare att antingen skriva över internet eller prata i verkligheten.
Kan skriva om något annat nu kanske, lite lumpen saker. Vi fick stuka våran basker i torsdags kväll, som va hur hett som helst. Man blev verkligen sugen att få bära den ute på gatan, så jag längtar till baskermarschen som förhoppningsvis kommer att bli av nästa vecka (v.4) när vi åker upp till marma i gävle. Vi ska vara där uppe ända till fredag, och då ska vi hem. Iaf vad det står på schemat, men baskermarschen kommer lite random, så påvägen hem kan de släppa av oss mitt ute i skogen och säga att tex "ryssen har invaderat sverige och vi måste ut i fält för att försvara oss." eller något sådant. Så vi är ute tre dagar extra. Jag tror nästan det blir något sånt, eftersom vi har övningsuppehåll måndag till fredag veckan därpå. Fast jag hopppas mer på att det blir direkt på måndag, att vi får ha vår baskermarsch, så vi har den avklarad och får bära basker.
Och baskermarschen bör ju vara nu, eftersom vecka 6 börjar vår befattningsutbildning (signalist-, ksp skytt-, gruppbefäl-, fordonsförare- och bevakningsmanutbildning). Man får välja en av dem, eller rättare sagt gruppen väljer vem som blir vad. Jag tänker fixa så att jag blir signalist, jag tror den utbildningen kommer ge mest. Jag har också hört att man får bära sjukt mycket iomed att man är signalist, men det bryr jag mig inte om. Man får lära sig en massa, plus att jag inte vill bli ksp skytt, orkar inte skjuta mer än vad man behöver så kul är det faktiskt inte. Gruppchef vill jag absolut inte bli heller, inte min grejj riktigt. Bestämma får nån annan göra, iofs så får signalister bestämma en del eftersom om man ska flytta gruppen från en plats till en annan måste man bestämma vilken väg man ska gå osv. Men det gör man tillsammans med gruppchefen om jag förstått det rätt. Man bestämmer hur man ska gå, berättar det för gruppchefen och därefter leder han gruppen dit. Fordonsförare kan jag inte bli p.g.a inget körkort. Och bevakningsman vill jag inte bli, de man får lära sig tycker jag inte låter kul bara jobbigt. Man får vidare utbildning i skyddsvaktutbildningen, fördjupning i jurudik. Och problemet är att jag knappt förstår det vi har i juridiken för tillfället, massa regler/lagar och hur man ska göra o vad man får o inte får göra, massa sånt där. Det är inge vidare, så signalist hoppas jag på. Oavsett om det kommer bli tungt eller inte så vill jag bli det.
Nog om det där, vecka 8 eller 9 om jag minns rätt ska vi gå vår första högvakt på slottet. Och köra parad, med vapen. Jag längtar verkligen, det är sjukt hett när vi tränar med vapen. Man lägger upp vapnet på axeln i takt. Alla gör exakt likadant samtidigt. Så alla som läser detta borde gå o kolla på mig o min pluton när vi går vår första parad! Kommer nog bli ganska kul.
Vad kan man annars skriva, hmm, ridningen går bra. Vi får sitta upp på hästen precis utanför stallet och skritta in till ridhuset, det är kul. Va så sjukt läskigt första gången vi fick göra det, men nu har vi gjort det två gånger så man har vant sig lite. Det enda jag måste tänka på är att skänkla mycket mer än vad jag gör, för att hålla kvar hästen i trav så han inte stannar mitt i och bromsar upp för alla andra. Men jag fick ganska bra tips från en löjtnant som ledde övningen.
Nej nu kanske jag inte ska skriva så mycket mer, blir för mycket att läsa om nån ens kommer läsa! Får la se om man får sig en liten kommentar eller inte, vore kul om nån helt random bara skrev en kommentar. Men hur stor är den chansen ?
Iaf så har jag legat inne i lumpen tre månader, alltså bara åtta månader kvar. Det kan bli sju pga att försvaret måste skära in på en del. Men vi får se, jag vet inte vad jag hoppas på. Det finns både fördelar och nackdelar. Om jag får mucka en månad tidigare kan jag börja jobba och fixa en lägenhet tillsammans med min kära flickvän. Men å andra sidan så missar jag en månads utbildning, vilket kanske hade varit givande. Men vi får se hur det blir, är inte säkert att det blir så, men det finns en chans.
Nej nu är det verkligen dags att sova, så man får ett par timmars sömn iaf. Ska bli skönt! Gonatt
